Individ/Globalt

Förstasidan Vad är vi? Deltagare Arbetsmodeller Trender Variabler Scenarion Länkar

Individuellt liv - globala kontakter 8. Försökspersonerna Kim vaknar av att någon skakar honom, när han yrvaket tittar upp ser han en liten flicka stå bredvid honom. - Farbror, har du en peng?, säger hon bedjande och sträcker ut en hand, kanske är det hennes ålder, hon kan väl vara runt sju eller så, kanske är det att han fortfarande inte är riktigt vaken men Kim börjar känna igenom sina fickor. Spårvagnen stannar vid nästa hållplats och ett par män i uniform kliver ombord. De tar sikte direkt på den lilla flickan. Medan den ena tar tag i flickan för att lyfta av henne ifrån spårvagnen lutar sig den andre över Kim och säger: - Läser du inte bestämmelserna ? Det är förbjudet att ge tiggare något på vagnen. Passa dig så att du inte också åker av. Väktarna lämnar vagnen och Kim, nu klarvaken börjar studera sina medpassagerare. Ingen reagerar på händelsen, de flesta sitter och stirrar ut genom de tjocka pansarglasen. I blickarna på de få som tittar kan han se en ovilja, en ovilja som han känner igen. Samma ovilja som han själv visar när andra är dumma nog att bryta mot några av de regler som finns på spårvagnarna. Med en suck försöker han slappna av och njuta av färden mot sjukhuset. En stor fördel med att vara försöksperson är att man får ett kupongkort som också täcker stadens innerområde. Visst kan han åka in till centrum ändå men med taxegränsen som ligger runt centrum så blir det svindyrt och även om man lägger pengar på det så vad ska man göra när man stiger av vagnen? Affärshusen med de kända modeskaparna, de stora gallerierna och de kulinariska saluhallarna håller priser som bara de som är riktigt rika kan betala. En fika kostar en förmögenhet och överallt är man bevakad. Kameror och väktare svämmar över i innercity för att bevara lugnet för dem som bor och arbetar där. Den förarlösa vagnen stannar till vid sjukhusentrén och en metallisk röst talar om att detta är vagnens sluthållplats och vill alla vara så vänliga att stiga ur! Det fåtal som är kvar skyndar sig att följa uppmaningen. Visst är det sagt att vagnen inte ska desinficeras förrän alla har gått av och visst finns det videokameror som registrerar alla resande, men säker kan man ju inte vara. Dörrarna på vagnen åker igen och ett vinande ljud hörs. Kim vänder sig om lagom för att se rengöringsmedlet ligga som en dimma i vagnen medan den kör runt vändslingan för att kunna ta upp nya passagerare. Idén är inte svensk, alla storstäder har gått över till förarlös bevakad lokaltrafik. Det går rykten om att man i Tokyo t.o.m. kör en snabb scan på passagerarna för att se att de inte bär på några smittsamma sjukdomar. Kim fnissar till när han minns gubben som blivit stoppad från att gå på förra gången han åkte. Metalldetektorerna i dörrarna hade börjat tjuta med ett fruktansvärt ljud och på nolltid hade det vimlat av väktare som snabbt sökte över mannen efter vapen. De hade inte hittat något annat än hans protes! Tyvärr kunde han ju inte få åka med utan han fick gå . - Du verkar uppåt idag, säger en röst bredvid honom och Kim tittar ner i ett par blå ögon som ler mot honom. - Hej! Lisa, va kul att se dig, hur är det? Kim känner hur han rodnar. Sjutton också! Han hade varit svag för Lisa redan i skolan men det blev aldrig något av, och han hade blivit häpen när en av de kvinnliga försökspersonerna hade visat sig vara hans skolförälskelse. Trots åren som gått ser Lisa fortfarande bra ut och förra gången hade de lagt sig på britsarna bredvid varandra och snackat om vad som hade hänt sedan de sist sågs. Lisa är ensamstående mamma och trots alla försäkringar om att medborgarlönen ska ge alla ett drägligt liv så fungerar det aldrig riktigt i praktiken. Alla bidrag som fanns på nittiotalet har slopats och alla medborgare är berättigade till sin medborgarlön. Visst, är man frisk och ens största nöje är att studera väggarna i sin dyra, dåligt underhållna lägenhet så klarar man sig nog. Alla bostadsbolag lägger resurserna i innerstaden och försöker med hurtiga tillrop om hur man som hyresgäst själv kan styra sin boendestandard, frånta sig allt ansvar för hur ytterområdena ser ut. Enda sättet att kunna förbättra situationen är att få ett arbete som ger lite pengar så att man har råd med läkare, schysst mat och något annat nöje än digitalteve. Lisa har trots allt tur, hennes mor Karin är änka och bor i ett färdigamorterat hus i utkanten av staden. Till huset hör en stor tomt som hon och Lisa har odlat upp och t.o.m. fixat ett växthus på. Ola, Lisas son kan vistas där och få bra med mat och omvårdnad medan Lisa försöker dra in lite extra pengar. Visst finns det barnomsorg, alla stora företag har egna daghem eller er-bjuder hemservice. Företaget "Familjefrid" t.ex. servar med omvårdnad av barn och gamla och utförandet av vissa hushållsgöromål. De som bara har extrajobb får be familj eller bekanta ställa upp med barnpassning för ingen vill ha in sina barn på de få och överbelastade allmänna daghem som finns. Som Lisa säger: - Vill jag att folk skall se efter Ola med hjälp av videokameror och att han skall behöva trängas på för trånga utrymmen, kan jag sätta honom på spårvagnen! Kim skrattar högt men får hålla med. "Har man inte pengar och kan betala så är man körd!" De intar av gammal vana de britsar de låg på förra gången och är sedan så upptagna med att diskutera vad de ska göra med de pengar de får för detta försök att det tar en stund innan skö-terskan får deras uppmärksamhet. - Vi vill att ni fyller i det här formuläret angående eventuella biverkningar ni har känt av sedan förra veckan, säger sköterskan och ger dem papper och penna. Under det första papperet som rör det nuvarande försöket gällande någon slags hjärt-medicin som Kim minns det, ligger ett erbjudande om att annat försök som ska påbörjas inom två veckor. Visst ja, det här var ju sista gången ! Ok, det är väl lika bra att anmäla sig till nästa också. Det är ju lätt förtjänta pengar och bortsett från försöket med blodtrycksmedicinen som slog ut honom totalt har ju alla gått ganska bra. Lisa och Kim får sina sprutor och kan efter en stunds mätning av hjärtrytmen lämna sjukhuset. Vid spårvagnshållplatsen stöter de ihop med en bekant, en kille som heter Martin och som bor i samma område som Kim. Han säger att han har varit inlagd för en blindtarmsoperation och när Kim undrar hur i hela friden han hade råd med det berättar Martin att läkarna tagit massor med olika prover på honom och att han skrivit på ett papper som gav läkarna rätt att donera bort en njure ifrån honom om det kom in någon rik typ som behövde. -Tänk min njure kan få komma till andra sidan jorden, det är mer än vad jag lyckats med, skämtar Martin. Han har ju rätt, handeln med kroppsorgan är global och organ från de s.k. västerländska länderna står högt i kurs. - Kommer ni ihåg, när man kunde gå till läkaren utan att behöva pantsätta sig själv, frågar Lisa med en längtansfylld suck och Kim minns hur Lisa hade slitit för att få behålla sitt barn. Foster är väldigt eftertraktade inom forskningen och det finns kvinnor som lever på att bli gravida och sedan ta bort det, allt under övervakandet av medicinsk personal. En kvinna hade sagt att det var den bästa tid som fanns, man fick mycket mat av bra kvalitet och en fullständig hälsokontroll på köpet och när allt var klart en god summa pengar. - Skall ni följa med hem och ta en fika?, undrar Lisa. Kim tackar ja men Martin har lovat att titta förbi hos sin mormor som finns på ett privat äldreboende. - Hon är den som har det bäst ställt i vår familj, men så har hon ju också testamenterat alla sina tillgångar till det privata hemmet, sa Martin. Efter en lugn spårvagnsresa ut till Lisas mormor går de längs staketet till det före detta kärn-kraftverket den sista biten. - Var din mamma aldrig för att bo så här nära?, undrar Kim - Äää, smäller det så smäller det, brukade hon säga och efter oljeransoneringarna när Iran bombade de amerikanska oljefälten så var vi ju tvingade, svarar Lisa. Ett vilt tjut avbryter deras konversation och Ola dansar runt dem utklädd till indian. - Mamma , mamma vi har bakat, salladen har kommit upp och mormor har rensat avloppet och vem är det där?, avslutar han sin harang med. De har nu nått fram till huset och Karin kommer gående runt knuten. - Tyckte väl jag hörde något, säger hon. - Välkommen Kim, dig kommer jag ihåg från skolan. Kom in så sätter jag på kaffet och du kan väl visa honom runt, Lisa! Medan Lisa visar honom tomten tänker Kim på Karin, många gånger hade han fått mat där under skoltiden. Sedan de fria måltiderna försvann så hade det blivit lite si och så med ätandet. Skollunchen hade hans familj inte råd med och ibland fanns det ingen mat att ta med sig. Men Karin var alltid uppfinningsrik och kunde trolla fram mat av nästan ingenting och hon var en av de första som började använda Quorn (Mykoprotein, äggvita och aromämnen) i sin matlagning när det kom i slutet på nittiotalet. Hans tankar avbryts av Ola som talar om att kaffet är färdigt och frågar Kim om det verkligen är sant att han och Lisa gått i samma skola. Under fikat diskuterar de medicinförsöket som de är klara med och undrar lite över vad nästa kommer att innebära. - Jag tycker det är rent ut för djävligt att man får testa mediciner på människor så, utbrister Karin. - Även om jag är emot djurförsök tycker jag att det har gått för långt när man utnyttjar fattiga människor på det här sättet. De militanta veganerna hade väl rätt på sitt sätt, men de enda som får betala priset är vi , de som har pengar köper fortfarande pälsar och äter kött . Under utbrottet har Lisa skummat igenom papperet de fick på sjukhuset. - Lugna dig nu, mamma, det här är ett bantningsmedel igen. ­ Har du testat något sådant innan ? undrade Kim. - Mmmm, svarade Lisa och började skratta. Jag testade Lettogen innan det släpptes på marknaden och det var rena himmelriket. Kim tittar förvånat på henne och frågar : - Hur då menar du? - Jo, det skulle ju vara ett medel som reducerade fettet i maten så under de månader försöket pågick fick vi hur mycket mat som helst, gräddiga såser, efterrätter, gratänger och choklad i massor, det var helt otroligt ! Kim lämnar huset bakom sig och tänker att Ola ändå har haft tur. Både Lisa och Karin brydde sig om honom och under kvällen hade det kommit fram att Lisa och Ola skulle flytta ut till huset. Det blir bäst så , då får Ola en fast punkt och jag kan söka mer arbete. De pengar som kommer in försöker vi spara så att jag kan ta hand om mamma när det behövs hade Lisa sagt. Tänk om där kanske hade funnits plats för honom också tänker Kim och följer stängslet bort mot vagnen. Runt omkring kan han svagt skymta skrot som människor bara dumpat av, där finns många bilar vars ägare aldrig kommer att få råd eller möjlighet att köra dem igen. Nu krävs speciella drivmedel och vägpass för att köra bil och de enda transporterna som finns är godstransporter och naturligtvis väktarnas elbilar. Nästa sida Topp